Simon Lane

Jag heter Simon Lane och jag är 28 år och är en engelsk stridspilot med graden löjtnant och jag tjänstgör inom Royal Air Force.

Jag har sett flygplan hela mitt liv eftersom att vi bodde nära flygplatsen i Birmingham när jag var barn. Jag har sen jag var 15 och fick prova att flyga första gången drömt om att åka fortare och ha mera rörelsefrihet.
Det som jag älskar så mycket med att flyga är känslan av att vara herre över luften, att åka så fort som det går men fortfarande ha full kontroll över flygplanet. Det som gjorde att jag blev så besatt av flygning är när jag vid 15 års ålder fick prova att flyga det lätta glidflygplanet som min far hade köpt.

Jag är uppväxt på en gård vid Birmingham men har flyttat till London för 5 år sedan.
Jag gillade gården bättre eftersom när vi flyttade in i centrala London sålde vi glidflygplanet som jag älskade för vi hade inte plats för ett flygplan mitt i London. Jag gillar att bo nära naturen mera än att bo i en storstad så jag vill gärna flytta till en gård på landet.
Mina mål som jag har nu är att jag ska stiga i rankerna och bli Överste av första graden som är den högsta militära graden för att fortfarande få flyga. Mitt andra mål är att skaffa en egen familj.

Steven Hitchins

<a href="http://www.flickr.com/photos/edgenumbers/178289431/" title="Union Jack 3" target="_blank"></a> av <a href="http://www.flickr.com/photos/edgenumbers/" title="edgenumbers" target="_blank"></a> CC <a href="http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.0/deed.en" title="by-nc-nd" target="_blank"></a>

Äntligen hemma igen, från en nu intensiv och koncentrations krävande dag på jobbet. Det är dagar som dessa det lätt händer att jag börjar bolla med tanken av hur det skulle vara att ha ett yrke, där arbetsmaterialet inte är en människokropp eller där ett litet misstag inte riskerar att kosta någons liv. Men jag återvänder snabbt tillbaka till verkligheten när jag hör mina två små pojkar springa ut från ytterdörren för att sedan omfamna mig.

Mitt namn är Dr. Steven Hitchins, 29år. Jag bor med min familj i en förort till Birmingham. Att jobbet som läkare är hårt och krävande har jag vetat hela mitt liv. Min far arbetade som allmän läkare och yrket har följt med familjen Hitchins i generationer.
Det var efter att far kom hem från tjänstgöringen i den Brittiska armen för drygt tjugo år sedan, jag bestämde mig för att bli läkare. Direkt efter grundskolan reste jag till London och började studera medicin. När utbildningarna var klara flyttade jag tillbaka hem till Birmingham och jag sedan några år tillbaka har jag min arbetsplats på stadens största sjukhus, Queen Marys Hospital.

Jag borde kanske följa mina kollegors råd och försöka ta några dagars semester, det vore nog inte så dumt att åka ut på landsbygden med familjen och fylla lungorna med frisk luft. Jag får diskutera det med min fru nu, middagen är nämligen klar.

7 augusti 1938 

Robin Edinberg

24/3-1945, Mars
Kära dagbok.
Mitt namn är Robin Edinberg jag är en ung pilot i den brittiska armén. Adolf Hitler har gått över alla gränser, hans vansinne har påverkat hela världen negativt han måste stoppas!
Vårat uppdrag kom idag vid konferensen, målet var den tyska staden Dresden. Näst största staden i sydöstra tyskland och är en mycket viktig stad för tyskarnas försvar. Staden är full med tyska trupper som snart ska bli kastade mot den östra fronten vilket gör Dresden till ett perfekt mål. De här kan bli vår chans att få stopp på jävulens dubbelgångare och äntligen få släppa Europa fritt från ondskans händer. Om 20 dagar händer det, om 20 dagar ska vi bomba Dresden till aska, med 795 brittiska och 311 amerikanska stridsplan.
Vi kommer släppa 4500 ton bomber på staden, det är garanterat att de inte kommer finnas en ända själ i staden efter bombningen.
Må gud vaka över oss alla…

Sarah Harris

Vem är jag? Jag är den lilla flickan som brukade springa runt kvarteret i St. Cloud med blonda flätor och blommiga klänningar. Jag är flickan som alltid sträckte handen högst upp i luften och självsäkert svarade när läraren ställde en fråga. Jag är flickan som skötte sina sysslor och gjorde det hon skulle. Jag är flickan som aldrig sågs utan en bok i väskan eller i handen. Jag är kvinnan som följer sina drömmar.

De gröna ängarna och de grönskande skogarna i Minnesota har alltid varit mitt hem. Som liten så älskade jag att sitta ute i trädgården och läsa en bok. Mor fick ofta ropa; ”Sarah! Sarah nu måste du komma in!” flera gånger innan jag kunde förmå mig att dra mig ut ur böckernas hänförande värld. Min kärlek till läsning fick sig dock en törn när jag bestämde mig för att utbilda mig till sjuksköterska Att läsa om kroppens anatomi var inte alls lika fascinerande som att läsa om olika hjältedåd, tragedier och romanser. Men jag har alltid velat arbeta inom vården, så även om det kändes tungt vissa dagar så visste jag att det bara var att ta sig igenom sida efter sida. Och nu, vid 22 års ålder, så är jag nyutexaminerad sjuksköterska.

Jag har alltid haft mitt liv planerat. Betygen från High School var över förväntan, jag kom in på St. Cloud State University, jag fick mitt drömjobb och nu så ska livet bara flyta på. Allt har såklart inte alltid varit perfekt, men då brukade min tre år äldre bror John alltid påminna mig om att ”when life gives you lemons, make lemonade”. Han är sådan, positiv hur illa allt än verkar. Mor brukar säga att så fort man ser det ljusbruna, rufsiga håret, de blåa ögonen eller de rosiga kinderna så kan man inte göra annat än att le. Jag saknar honom. Han befinner sig på någon förbaskad militärbas på Hawaii.

Enligt mig så var det riktigt dumt av John att välja att arbeta som militär. Mor klarar inte av att förlora en person till. Det var något som kallas cancer som tog far ifrån oss och under de senaste sju åren så har hon inte varit sig lik. Det blonda håret har blivit allt mer grått och påsarna under ögonen allt större. Under min barndom så var mor alltid en mycket öppenhjärtig, ärlig och hjälpsam person men efter fars död så var det som om hon stängde in sig i sig själv. Hon lät ingen komma in, inte ens sin egen familj. Särskilt inte John, han är alldeles för lik far. Sjukdomen påverkade såklart även mig. När jag såg mig i spegeln så var det som om en främmande människa tittade tillbaka på mig. Glimten i de blåa ögonen var som bortblåst, den redan magra kroppen blev ännu smalare och den tidigare stolta hållningen var nu ihopkrupen som på en människa som försöker undvika att bli sedd.

Det går inte en dag då jag inte tänker på far, men jag är stark. Jag tog mig igenom sorgen, mycket med hjälp av John, och nu är jag en starkare människa än vad jag var innan.

Anna Watson

Den varma sommarsolen lyste upp ängen och förvandlade alla små vattendroppar på grässtråna till glittrande kristaller. Efter regn kommer solsken brukar man säga, och så var det även idag. Anna stannade och betraktade den underbara världen hon fått att leva i. De långa grässtråna gungade i vinden tillsammans med de vackra lila blommorna som Anna inte kunde namnet på, de var hennes favoritblommor, hasselbusken som bredde ut sina blad över himlen som nu var underbart blå och bildade ett tak mellan … och molnen som nu var små, vita och fluffiga, precis som bomull, brukade hon tänka. ”Du har den!” sa hennes lillasyster och knuffade till henne.  Anna slets från sin dröm och tittade på Astrid, som tittade med stora, oförstående ögon tillbaka, ”Nu är det din tur att jaga mig!” sa hon, Anna log, ”Men spring då!”. Astrid skrattade förtjust och sprang så fort hennes fyraåriga små ben orkade, ”Ett, två, tre, nu kommer jag!” ropade Anna och skrattade hon också.

Annas blonda lockar hoppade upp och ner i takt med att hon sprang, hennes blåa ögon lös av lycka när en svalkande sommarvind tog tag i hennes blommiga klänning och nästan fick henne att trilla omkull. Det är nog sant att det här är solen och vindarnas ö, tänkte hon när hon återfått balansen och fortsatte att jaga efter sin syster.

När de kom ut på grusvägen kunde de skymta gården de bodde på mellan träden och snart kunde de se mor stå och hänga tvätt mellan två stora äppelträd. Anna slängde sig ner på gräsmattan och skrattade mellan flämtningarna. Hon tittade upp och plötsligt kändes som om en sten landat i magen på henne, det var inte hennes vanliga kläder som mamma hängde upp, det var kläder hon skulle ha i skolan, skolkläder. Sommaren skulle förr eller senare ta slut, och hon skulle tillbaka till skolan.

Visst skulle det bli roligt att träffa klasskamraterna igen. Men hon hade hört att fjärde klass var jättesvår, det hade Sven sagt. Tänk om hon fick för låga betyg för att få fortsätta gå i skolan, då skulle hon aldrig få bli journalist som hon så gärna ville. Hon visste inte riktigt vad en journalist var men hennes farbror som var journalist brukade komma till Öland vid jul, påsk och andra högtider. Senaste gången han hade hälsat på var vid midsommar, då hade han berättat en massa jättespännande historier om hur han rest omkring i Sverige, Norge och en massa andra länder som Anna inte kom ihåg namnet på och skrivit om en massa spännande händelser i världen.

Anna kom ihåg ett av sin farbrors besök extra tydligt, hon visste inte riktigt varför, egentligen hade han inte ens pratat om något som Anna tyckte var intressant. Det var förra året han kommit dit i mitten av hösten, han sa att han bara ville hälsa på, men av någon konstig anledning kommer han alltid och hälsar på vid den tiden mor brukar baka äppelkaka, Anna skyllde inte på honom, för mors äppelkaka var sagolik. När de suttit och ätit den himmelskt goda äppelkakan och druckit saft hade han satt armbågarna på bordskanten och lutat sig framåt, precis som han brukade göra när han skulle berätta något spännande. Anna hade suttit som på nålar i väntan på att han skulle börja.

Men den spännande berättelsen kom aldrig. Istället sa han att Tyskland fått en ny rikskansler, vad nu det var för något, och detta var tydligen något som många tyckte var ett väldigt intressant samtalsämne. Farbror hade också pratat om några nationalsocialister, men sen hade Anna slutat lyssna, för hon tyckte minsann att det inte alls var intressant att veta något om Tyskland alls, och hon var trött på alla konstiga ord som hon inte förstod. Istället hade hon tittat ut genom köksfönstret för att beundra paradiset som varit hennes hem under hela sitt tioåriga liv, precis som hon gjort idag. Men då hade paradiset varit klätt i en gnistrande vit dräkt som fick hennes värld att se ut som socker, och hon hade inte blivit avbruten av sin oro för att börja skolan igen.

När allt kom omkring så kanske det skulle bli så hemsk som hon trodde att börja skolan igen. Sven kanske bara hade skojat med henne, han tyckte om att göra det. Och om det ändå gick dåligt för henne i skolan så kunde hon ju fråga honom om hjälp. För han hade faktiskt gått ut fjärde klass för två år sedan med högsta betyg i alla ämnen.

Så kom hon plötsligt ihåg, hon hade ju lovat far att hon skulle cykla in till Byxelkrok och hämta skorna han lämnat in för lagning hos Svens far. Hon reste sig upp och sprang och hämtade sin cykel. Hon kunde ju alltid fråga Sven om han hade menat allvar med det han sagt om skolan medan hon ändå var där.

Hon satte sig på cykeln och började trampa, solen värmde hennes bara armar och vinden rufsade om hennes hår. Sommaren är inte slut än, tänkte hon när hon ökade farten och for fram allt snabbare över den dammiga grusvägen.

26 juli, 1933

Christophe Lesseur

7 juni 1935

Mitt namn är Christophe Lesseur, jag är bosatt vid Rhen precis vid den tyska gränsen i staden Strasbourg. Min släkt kommer ursprungligen från Normandie, därav mitt efternamn men jag valde att flytta hit för att arbeta. Jag kände att Normandie inte hade så mycket att erbjuda en 18-årig man som mig, så jag flyttade. Det är tur att Rhenlandet hör till Frankrike nu annars hade jag inte sökt arbete här, jag föraktar Tyskarna och lever mitt liv som stolt fransman. Som tur var så fick jag arbete nästan på direkten i en fabrik som tillverkar delar till bilar, tåg och båtar. Fast nuförtiden så har vi börjat tillverka delar till stridsvagnar och vapen, de säger att vi måste vara väl förberedda när anfallet kommer.

Jag känner mig ofta ensam här i mitt hem, visst har jag katterna men de ger inte samma närhet som en annan människa. Mor skickar mycket brev till mig där hon skriver att jag måste hitta en trevlig flicka. Jag brukar svara att det inte finns så många lediga flickor här i staden, att de antingen är rika och inte intresserade av en som jag eller att jag helt enkelt inte har träffat ”den rätte” än. Fast faktum är att jag redan har hittat ”den rätte”, självklart så har jag inte talat om för mor att jag är förälskad i en annan man, gud vet vad hon skulle göra då. Han bor på andra sidan floden, på den Tyska sidan. Inte nog med att jag är förälskad i en annan man, han är ju Tysk! Jag har heller aldrig talat med honom, utan bara sätt honom där på andra sidan floden. Men det är i alla fall som de säger; Obesvarad kärlek är den svåraste.

Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv, jag har hört berättelser om kriget som mina mor och farföräldrar var med i. Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva möta samma öde som dem. Jag drömmer om en värld i fred, även fast jag vet att det inte är en dröm att sträva mot. Speciellt inte nu när Hitler har fått makten i Tyskland.

 

Sture Bue

Kära dagbok. Jag har hört att tyska trupper har stormat igenom Polen och att Polen har fallit och nu är ockuperat av Tyskland.  Nu antar jag att tyska trupper kommer spridas sig över Europa och lägga beslag på fler landmassor. Hur blir det med Norge då? Kommer det bli ett så kallat blixtanfall? Eller hur blir det?  Än så länge har jag och min familj inte påverkats men regeringen måste göra allt för att skydda vårt land om Norge kommer drabbas. Och så måste ju Norges Armé rustas för säkerhetsskull. Och England och Frankrike måste göra nåt åt saken, dem har bara stått och tittat medans Hitler ockuperar länder. Jag vet i alla fall vad jag ska göra. Om tyska trupper kommer så långt upp som till Honningsvåg så ska jag i alla fall ha vapen i beredskap och så ska jag och dem andra fiskarna i Honningsvåg göra motstånd mot de tyska trupperna. NU måste jag sluta skriva för att en båt lastad med vapen har precis anlätt till Honningsvåg.

7/9-1939

Tidigare äldre inlägg