Vladimir Kudrjavtsev

Vladimir Kudrjavtsev

Hej mitt namn är Vladimir Kudrjavtsev och jag är 34 år gammal. Jag bor i Moskva, Sovjetunionen och är en rysk pilot.

Jag har kört flygplan över 12 år nu jag tror jag. Det är en ganska lång tid, jag tror jag är en av de få som har kört flygplan så här länge. Jag vet inte hur jag blev en pilot jag kunde lika gärna blivit en vanlig soldat. När jag var ett barn såg jag flygplan uppe i himlen flyga över mig hela tiden det såg så himla spännande ut. Det kanske var det som gjorde så att jag blev så förtjust i flygplan. Kan du tänka dig att vara där uppe i himlen och kunna göra nästan vad som helst du kan inte ramla om inte du blir nedskjuten eller så krånglar motorn till men annars är det så fritt. Jag trodde de skulle vara lätt att bli en pilot för det såg så lätt ut för piloten som flög över mig, kontroll över flygplanet hade han, en väldigt bra kontroll. Det var väldigt svårt att bli en pilot jag kämpade fick ta testet några gånger innan jag tillslut blev en.

När jag var liten hade jag inga föräldrar, en gammal gubbe tog in mig till hans hem. Jag visste inte vad jag hette och inte hur gammal jag var heller, den gamla gubben döpte mig till Vladimir Kudrjavtsev som hans far hette. Jag blev uppfostrad väldigt bra tycker jag. Jag tackar herr Kudrjavtsev och fru Kudrjavtsev för att de välkomnade mig till deras hem utan dem så skulle jag ha säkert svält till döds där ute på gatan. Såklart önskar jag att jag kunde träffa mina riktiga föräldrar men jag är ändå glad över att jag har herr Kudrjavtsev och fru Kudrjavtsev i mitt liv.

Imorgon så ska jag och flera andra piloter invadera Finland, målet är att försöka ta över den Karelska näset för en ankarplats och en flottbas. Jag har sagt farväl till mina föräldrar och nu ska jag ta en väldigt skön tupplur så jag är helt redo inför invaderingen imorgon. Vi ses nästa gång, kanske.

Den 29 november 1939

Att krossa glas

Mor satt på en av de vita trästolarna vid vårt runda köksbord. Så fort jag klev över tröskeln in i vårt lilla kök så visste jag att något var fel. Det tog en liten stund innan jag lyckades fokusera. Men det första ljudet som jag lade märke till kom från en kokande kastrull vars innehåll numera var utspritt över hela spisen. Det andra ljudet jag lade märke till kom från vår lilla radio i fönsterbrädan.

”Pearl Harbor” och ”attack” var de ord som stod ut från mängden. Till en början så var det bara tre små obetydliga ord. Men när jag förstod vad som hände så var det som om någon slagit all luft ur mina lungor. Jag tog ett djupt andetag för att stadga mig själv. Trots kaoset i mitt huvud så var det endast ett ord som lämnade mina läppar;

      ”John.”

Jag sjönk sakta ner på stolen bredvid mor. Mannen på den knastrande radion fortsatte att prata. Mannen var Franklin Delano Roosevelt. Vi är lika sköra som glas, det behövs bara lite extra tryck för att vi ska spricka. Vi kan inte klara att en till krossas, och i den här stunden så fanns det plötsligt ett tryck på oss alla. Ett tryck som skapats av en nation på andra sidan stilla havet.

London, sömnbrist och ”Fred i vår tid”

London är otroligt, otroligt stort, otroligt spännande, otroligt imponerande och otroligt smutsigt. Men jag börjar bli van och det som är spännande är definitivt tillräckligt spännande för att man ska kunna ha överseende med de smutsiga gatorna.

Jag får lära mig allt möjligt nytt om journalistik och trots att det känns som att jag inte ens har tid att sova och att jag nästan alltid gäspar så känns min väg till journalist kortare för varje dag. När jag inte studerar är jag på farbrors kontor och iakttar flitigt varenda steg han och hans kollegor gör. John och jag brukar säga att sova kan man göra i graven.

Just det, John studerar också till journalist och eftersom att han har kontakt med farbrors familj så får han hjälp av farbror, precis som jag. John påminner lite om Sven, fast ändå inte…

Mina två kusiner Steven och Alice är otroligt söta och faster Mary är hur trevlig som helst. Under middagarna berättar farbror om vad som händer i Europa – och det är inte lite. Tyskland har gått in med trupper i Sudetlandet efter en överläggning med en massa ledare i Europa, dock inte Tjeckoslovakiens ledare som man kan tycka borde ha haft mest att säga till om. Efter överläggningen kom premiärminister Chamberlain hem till Storbritannien och förklarade att vi nu har ”fred i vår tid”. Knappast. För en vecka sedan förstördes i hela Tyskland en massa affärer, hus och andra byggnader, alla ägdes av judar. Till och med synagogor förstördes. Vi har inte fred.

Vart allt kommer leda till vet jag inte. Kommer detta få fortsätta i Europa? När kommer någon ingripa på riktigt? Kommer någon ingripa på riktigt? Vad är det ens som händer?

Jag har det bra här i London i alla fall, trots allt mörker finns det några lampor som fortfarande lyser, men kommer det fortsätta vara så? Ja, jag överreagerar säkert bara, varför skulle någon vilja skada oss, vi har inte gjort något.

Hade judarna gjort något?

15 november 1938 

Sture Bue

Kära dagbok. Jag är i chock och alla andra i Honningsvåg är också i chock. Vi kan knappt tro det men Tyskland har invaderat  vårt land- Norge. Först fick vi reda på att tyska trupper hade invaderat Oslo sen tre dagar senare kom den tyska flottan till Nordkap. En bataljon av tyska trupper kom och tog makten i Honningsvåg och befälhavaren sa att judar och handikappade skulle slängas i havet och att allt motstånd skulle straffas skoningslöst. Och det gjorde dem gräsliga tyskarna, fem handikappade slängdes i havet.

Men familjen Rawit lyckades vi rädda. Jag kom ihåg klart och tydligt hur familjen Rawit, en judisk familj på 6 medlemmar som drev en butik i Honningsvåg flydde ut i bergen…. det är för smärtsamt och tänka på det men jag ska skriva ner det i min dagbok i alla fall. Familjen Rawit flydde ut i bergen den dagen då den tyske befälhavaren sa att handikappade, judar och samer skulle dödas. Det var en regn/snö slaskig dag i november och datumet var den 12:e år 1939 och dem flydde. Men den tyske befälhavaren visste att dem hade flytt och han ville ha dem döda eller levande.  Men min gode vän Roald stack ut med sin St Bernads hund för att rädda dem och dem lyckades rädda två medlemmar i familjen, den äldsta sonen och den yngsta dottern och vi har gett dem norska namn och tyskarna misstänker inte att det är dem. Resten av familjen Rawit hade omkommit. Roald hittade dem allihop- döda. tre av dem hade blivit skjutna, den andre hade frusit ihjäl.

Men vi har inte gett upp kampen mot nazisterna än. Vi planerar hur vi ska smuggla vapen mellan fiskebyarna på Nordkap och med flit så ger vi inte så mycket som nazisterna kräver av oss, det dem kräver av oss är för det mesta kött och päls från renar. Men för att inte nazisterna ska få renkött och renpäls så dödar vi våra egna renar med flit och sedan överger vi dem då skyller vi på att renarna har frusit ihjäl.

19/4-1940

Bengt Forsberg

18 februari 1938

Mitt namn är Bengt Forsberg och jag är 18 år. Jag bor ganska så centralt i Stockholm. Jag har bott här så länge jag kan minnas och jag vantrivs något enormt. Kanske för att jag föddes i en sån rik familj och alltid har haft turen att få ha mat på bordet. Något en del av mina kompisar saknat, så jag är verkligen ytterst tacksam av vad jag har och fått.

Min far är anledningen till att jag alltid haft mat på bordet och att jag fick den bästa möjliga utbildningen som ung. Han ägde nämligen en fabrik som sålde krigsmaterial till den svenska armen, han var grundaren av fabriken för den delen också. Så pengar var inget problem om vi säger så.  Där på fabriken var han djupt respekterad vilket inte så så konstigt så snäll och hjälpsam han alltid varit.

Min far blev dessvärre svårt sjuk för cirka 2 år sedan och lades in på sjukhus. Men det fanns inget de kunde göra, han dödsförklarades den 7/3- 1936. Detta tog väldigt hårt på mig och mina 2 bröder. Far hade uppfostrat oss alla 3 i stort sett helt själv eftersom min mor lämnade far när jag bara var några månader gammal och jag var den förstfödde av oss 3.

Jag kommer aldrig glömma den dagen jag tog farväl av min far på sjukhussängen. Det var väldigt känslosamt stund och fast han var den sjuke av oss så var han ändå den starkare. Han berättade hur jag skulle bära mig åt här i livet men det jag framförallt kommer ihåg att han sade var att han ville att jag skulle ta över fabriken när han dog. Och det var det som var själva problemet. Hur underbart bra jag än haft i livet med utbildning, mat och med mera. Så har jag ändå alltid känt att det har varit något som fattas. Och det är action och äventyr, och de kan jag inte få på fars fabrik. Så jag är rädd att jag inte kan förverkliga fars dröm. Jag måste följa min egen och den är inte här i Stockholm.

Adeline Lindemann

9 april 1940

Jag sitter på golvet med armarna lindade runt benen och ansiktet nedböjt mot knäna. Försöker tänka på allt, vad som helst som inte är du.

Jag kämpar för att inte släppa taget, men jag är inte tillräckligt stark för att hålla kvar. Genom tårarna ser jag konturerna av ditt ansikte, dina lysande gyllene ögon. Tusen minnen sjunker in, sakta, för tunga för mig att bära. Tomheten jagar mig, och jag orkar inte springa längre. Vill bara att du ska komma tillbaka, att allt ska vara som förut. Att du ska sjunga mig till sömns så som du gjort varje kväll i mitt sexåriga liv. Varje kväll, så länge jag kan minnas.

Jag blundar och en snara av saknad dras runt min hals, får mig att kippa efter andan. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva tänka de här tankarna, trodde aldrig att jag skulle behöva säga farväl.

Allt som hände, allt som ägde rum långt, långt borta, i en värld som inte fanns. Jag trodde aldrig att det skulle nå oss. Trodde aldrig att monstret skulle sträcka ut sin arm, sluta sina klor runt dig och slita din hand ur min. Ta dig härifrån, så långt hemifrån. Som ett ljus brann du ut och försvann.

Jag har inte bara förlorat dig. Jag har förlorat en del av mig själv.

Jag hör steg i trappan. Hör på ljudet av fotstegen att det är min syster, men stegen låter inte som de brukar göra. Hon tar varje steg långsamt, osäkert, som om hon är rädd för vad som ska hända när hon sätter ner fötterna. När hon öppnar dörren tittar jag upp. Hennes bruna lockar glänser i Londons solljus som flödar in genom fönstret. För en sekund känns det tryggt, allt känns som vanligt. Sedan ser jag tårarna som glittrar på hennes kinder.

Sofie går långsamt fram till mig utan att säga ett ord. Hennes steg så lätta att golvet inte ger ifrån sig ett ljud. Tyst sjunker hon ner på golvet bredvid mig, lägger sin darrande hand på min. Jag möter hennes blick. Hennes ögon är fylld av samma fruktan, samma saknad, som jag håller fängslad inom mig.

Sofies hand kramar min, hårt. Jag kramar den tillbaka, hårdare. Jag blinkar bort tårarna och lyfter blicken, ser på min syster. Hon är för ung för att leva såhär. I en värld full av smärta och saknad. Jag ska öppna hennes ögon. Jag lovar att jag ska visa henne hur vackert livet är.

Jag sveper mina armar runt Sofie, andas in hennes oro och rädsla. Omvandlar med varje andetag allt inre tumult till lugn.

Bakom ögonlocken ser jag pappas ansikte. Jag tror att monstret behöver honom mer än vad jag gör. Kanske kan jag betyda något trots allt. Här. ”Jag lovar” viskar jag tyst. ”Den här gången ska jag göra dig stolt”.

Hjalmar Berglund

1/9-1937

Mitt namn är Hjalmar Berglund, jag är 29 år och bor i centrala Berlin med min bästa vän Wilmer Adolfsson. Jag flyttade hit från Stockholm med min pappa för 17 år sedan då min pappa fått ett jobb som redaktör här i Tyskland på en känd tidning. Min pappa har alltid varit en förebild för mig och han var väldigt bra på sitt jobb, det är faktiskt tack vare honom som jag lärde känna Wilmer. Wilmers far gick i samma skola som min och genom alla dessa år har de hela tiden hållit kontakten vilket gjorde att Wilmer, för sex år sedan när han just utbildat sig till journalist åkte hit för att fiska efter jobb hos far min. Wilmer fick jobbet och flyttade in hos oss, vi blev bra vänner och har hållit ihop sen dess. Idag är det bara jag och Wilmer som bor kvar eftersom att pappa för tre år sedan blivit satt i fängelset för att ha skrivit alltför kritiska texter mot Nazipartiet. Jag jobbar idag som politisk journalist på samma tidning som min far gjorde, om jag tänker efter noga så kretsar hela mitt liv runt far, samma jobb, samma bostad, samma utseende men det är en sak som skiljer oss väldigt mycket…

Hittills har jag bara berättat saker jag kunnat säga till vem som helst, jag har bara berättat om min ¨fasad¨ för den riktiga Hjalmar är ingen politisk journalist, en bra vän eller någon  människa. Han är en fegis, ynkrygg som gömmer sig bakom andra men framförallt en nazist…

Jag är medlem i gestapo, den tyska säkerhetspolisen och en trogen anhängare till Hitler. Jobbet på tidningen har jag för att hålla min fasad och för att upptäcka och ange folk som propagerar emot Hitler men det är inte i närheten av det värsta, för att ni ska kunna förstå vilket as jag är måste jag berätta en sak hur mycket det än tar emot. Det är något som jag alltid har skämts över och det är att det var jag som samlade bevis och skickade säkerhetspolisen mot min far, för hur kär han än var för mig så går plikten som nazist framför allt.

Tidigare äldre inlägg