London, sömnbrist och ”Fred i vår tid”

London är otroligt, otroligt stort, otroligt spännande, otroligt imponerande och otroligt smutsigt. Men jag börjar bli van och det som är spännande är definitivt tillräckligt spännande för att man ska kunna ha överseende med de smutsiga gatorna.

Jag får lära mig allt möjligt nytt om journalistik och trots att det känns som att jag inte ens har tid att sova och att jag nästan alltid gäspar så känns min väg till journalist kortare för varje dag. När jag inte studerar är jag på farbrors kontor och iakttar flitigt varenda steg han och hans kollegor gör. John och jag brukar säga att sova kan man göra i graven.

Just det, John studerar också till journalist och eftersom att han har kontakt med farbrors familj så får han hjälp av farbror, precis som jag. John påminner lite om Sven, fast ändå inte…

Mina två kusiner Steven och Alice är otroligt söta och faster Mary är hur trevlig som helst. Under middagarna berättar farbror om vad som händer i Europa – och det är inte lite. Tyskland har gått in med trupper i Sudetlandet efter en överläggning med en massa ledare i Europa, dock inte Tjeckoslovakiens ledare som man kan tycka borde ha haft mest att säga till om. Efter överläggningen kom premiärminister Chamberlain hem till Storbritannien och förklarade att vi nu har ”fred i vår tid”. Knappast. För en vecka sedan förstördes i hela Tyskland en massa affärer, hus och andra byggnader, alla ägdes av judar. Till och med synagogor förstördes. Vi har inte fred.

Vart allt kommer leda till vet jag inte. Kommer detta få fortsätta i Europa? När kommer någon ingripa på riktigt? Kommer någon ingripa på riktigt? Vad är det ens som händer?

Jag har det bra här i London i alla fall, trots allt mörker finns det några lampor som fortfarande lyser, men kommer det fortsätta vara så? Ja, jag överreagerar säkert bara, varför skulle någon vilja skada oss, vi har inte gjort något.

Hade judarna gjort något?

15 november 1938 

På väg bort

Vinden rycker envist i min hatt, som jag lika envist nålat fast ordentligt, och tar med sig en lukt av tång och havsvatten. Jag tar tag hårdare i relingen och lutar mig framåt för att kunna se det sista av det som var mitt hem långsamt försvinna vid horisonten. Jag kan inte se mer än en liten svart fläck precis där havet möter himlen, tänk att den svarta fläcken varit mitt hem i hela mitt femtonåriga liv.

Nu är jag på väg bort, bort till en plats som jag bara hört far och farbror berätta om; London. Det känns så avlägset, staden som jag alltid har velat se, platsen där min far växte upp. Det är en skräckblandad förtjusning som jag inte blir riktigt klok på. Borde jag inte bara vara glad att äntligen få uppfylla min dröm? Jag har ju alltid drömt om att bli journalist, och nu ska jag bli det – i London dessutom!

Jag har hört att farbrors hus är fantastiskt stort. Jag kommer till och med få ha ett eget rum! Jag har hört att mina två kusiner är otroligt fina små barn och att deras mor, faster Mary ska också vara mycket trevlig.

Engelska pratar jag nästan flytande, det har far sett till. Han har alltid tyckt att Astrid och jag ska kunna vårt ”andra modersmål” som han kallade det. Så jag kommer kunna kommunicera med alla nästan lika lätt som om jag var mitt i Stockholm. Ändå står jag här, mer nervös än någonsin, och undrar varför jag över huvud taget gav mig in på det här.

Det enklaste svaret på frågan är att jag kommer få den bästa journalistutbildningen jag kan tänka mig. Jag kommer att studera i London, och få hjälpa farbror på kontoret när jag inte är i skolan. Vilken tidning skulle inte anställa någon som utbildat sig i London och fått privatlektioner av ett proffs?

Men det är inte allt.

Jag minns det som igår, sommaren innan jag skulle börja fjärde klass. Jag skulle cykla till Svens far och hämta ett par skor som far lämnat in på lagning. När jag klev in i den lilla stugan som luktade starkt av skokräm och en massa annat konstigt möttes jag av nyheten – Sven och hans familj skulle till London, och de skulle inte komma tillbaka.

Den dagen förstörde hela min sommar. Jag fick ingen adress, ingenting. Jag skulle tvingas glömma min bästa vän. Men det har jag aldrig gjort. Trots att jag vet, med hela mitt förstånd att jag aldrig kommer få träffa honom igen känns det återigen som om jag far fram över den dammiga grusvägen på min cykel, sommaren innan jag ska börja fjärde klass, på väg till skomakaren för att hämta fars skor, på väg till min bästa vän.

Men jag ska börja ett nytt liv nu, jag står vi startlinjen och bara väntar på startskottet, vart mållinjen är vet jag inte än.

3 september 1938

Anna Watson

Den varma sommarsolen lyste upp ängen och förvandlade alla små vattendroppar på grässtråna till glittrande kristaller. Efter regn kommer solsken brukar man säga, och så var det även idag. Anna stannade och betraktade den underbara världen hon fått att leva i. De långa grässtråna gungade i vinden tillsammans med de vackra lila blommorna som Anna inte kunde namnet på, de var hennes favoritblommor, hasselbusken som bredde ut sina blad över himlen som nu var underbart blå och bildade ett tak mellan … och molnen som nu var små, vita och fluffiga, precis som bomull, brukade hon tänka. ”Du har den!” sa hennes lillasyster och knuffade till henne.  Anna slets från sin dröm och tittade på Astrid, som tittade med stora, oförstående ögon tillbaka, ”Nu är det din tur att jaga mig!” sa hon, Anna log, ”Men spring då!”. Astrid skrattade förtjust och sprang så fort hennes fyraåriga små ben orkade, ”Ett, två, tre, nu kommer jag!” ropade Anna och skrattade hon också.

Annas blonda lockar hoppade upp och ner i takt med att hon sprang, hennes blåa ögon lös av lycka när en svalkande sommarvind tog tag i hennes blommiga klänning och nästan fick henne att trilla omkull. Det är nog sant att det här är solen och vindarnas ö, tänkte hon när hon återfått balansen och fortsatte att jaga efter sin syster.

När de kom ut på grusvägen kunde de skymta gården de bodde på mellan träden och snart kunde de se mor stå och hänga tvätt mellan två stora äppelträd. Anna slängde sig ner på gräsmattan och skrattade mellan flämtningarna. Hon tittade upp och plötsligt kändes som om en sten landat i magen på henne, det var inte hennes vanliga kläder som mamma hängde upp, det var kläder hon skulle ha i skolan, skolkläder. Sommaren skulle förr eller senare ta slut, och hon skulle tillbaka till skolan.

Visst skulle det bli roligt att träffa klasskamraterna igen. Men hon hade hört att fjärde klass var jättesvår, det hade Sven sagt. Tänk om hon fick för låga betyg för att få fortsätta gå i skolan, då skulle hon aldrig få bli journalist som hon så gärna ville. Hon visste inte riktigt vad en journalist var men hennes farbror som var journalist brukade komma till Öland vid jul, påsk och andra högtider. Senaste gången han hade hälsat på var vid midsommar, då hade han berättat en massa jättespännande historier om hur han rest omkring i Sverige, Norge och en massa andra länder som Anna inte kom ihåg namnet på och skrivit om en massa spännande händelser i världen.

Anna kom ihåg ett av sin farbrors besök extra tydligt, hon visste inte riktigt varför, egentligen hade han inte ens pratat om något som Anna tyckte var intressant. Det var förra året han kommit dit i mitten av hösten, han sa att han bara ville hälsa på, men av någon konstig anledning kommer han alltid och hälsar på vid den tiden mor brukar baka äppelkaka, Anna skyllde inte på honom, för mors äppelkaka var sagolik. När de suttit och ätit den himmelskt goda äppelkakan och druckit saft hade han satt armbågarna på bordskanten och lutat sig framåt, precis som han brukade göra när han skulle berätta något spännande. Anna hade suttit som på nålar i väntan på att han skulle börja.

Men den spännande berättelsen kom aldrig. Istället sa han att Tyskland fått en ny rikskansler, vad nu det var för något, och detta var tydligen något som många tyckte var ett väldigt intressant samtalsämne. Farbror hade också pratat om några nationalsocialister, men sen hade Anna slutat lyssna, för hon tyckte minsann att det inte alls var intressant att veta något om Tyskland alls, och hon var trött på alla konstiga ord som hon inte förstod. Istället hade hon tittat ut genom köksfönstret för att beundra paradiset som varit hennes hem under hela sitt tioåriga liv, precis som hon gjort idag. Men då hade paradiset varit klätt i en gnistrande vit dräkt som fick hennes värld att se ut som socker, och hon hade inte blivit avbruten av sin oro för att börja skolan igen.

När allt kom omkring så kanske det skulle bli så hemsk som hon trodde att börja skolan igen. Sven kanske bara hade skojat med henne, han tyckte om att göra det. Och om det ändå gick dåligt för henne i skolan så kunde hon ju fråga honom om hjälp. För han hade faktiskt gått ut fjärde klass för två år sedan med högsta betyg i alla ämnen.

Så kom hon plötsligt ihåg, hon hade ju lovat far att hon skulle cykla in till Byxelkrok och hämta skorna han lämnat in för lagning hos Svens far. Hon reste sig upp och sprang och hämtade sin cykel. Hon kunde ju alltid fråga Sven om han hade menat allvar med det han sagt om skolan medan hon ändå var där.

Hon satte sig på cykeln och började trampa, solen värmde hennes bara armar och vinden rufsade om hennes hår. Sommaren är inte slut än, tänkte hon när hon ökade farten och for fram allt snabbare över den dammiga grusvägen.

26 juli, 1933