Lögnaktiga judar och nazister

9 Januari 1936

Kära okända någon

Jag har varit så naiv. Hur kunde jag vara så lättlurad? Halva mitt liv har jag hållt fast i en dröm, en barnslig, dum, korkad dröm. Att mina föräldrar är ärofulla upptäcksresande som faktiskt bryr sig om mig. Men de är bara fega luffare, tjuvar som inte ville ta hand om sitt jobbiga barn. Varje torsdag i tio år har jag gått ner till hamnen och väntat på dem, men de har inte ens brytt sig om mig. De har säkert redan glömt bort mig. Nu sitter de säkert och super bort vartenda öre de tjänat som de ibland gjorde när vi hade pengar över.

Jag ser allt så klart nu. Mina föräldrar var inga hjältar, de var fattiga judar som inte kunde behålla det enklaste jobb. Det var därför vi flyttade hela tiden och det är därför Hermann hittade på den där lögnen om expeditionen.

Allting är deras fel, jag hade det bra när jag trodde att de var goda, men sanningen är alltid bättre. Om jag inte hade fått veta det skulle jag ha förts iväg av nazisterna. Jag visste ens om vad de gjorde. Där låg jag hemma, sängliggandes sedan en vecka tack vare en förkylning. Hermann trodde inte att jag skulle, och han kunde inte stå ut med att skulle dö utan att veta sanningen. Han berättade om kvällen de lämnat mig, hur de sagt att de inte skulle kunna ta hand om mig och lämnade mig hos honom. Men jag blir inte lurad igen när han säger att mina föräldrar brydde sig om mig och gjorde vad de trodde var bäst för mig.

När jag frågade ifall det hade något att göra med att de var judar rycke Hermann till och blev helt stel i kroppen. Tillsut fick han fram “Är du en jude?” Innan trodde inte jag att det var något fel med det. Vissa blev kallade saker i skolan för att de var judar, men det blev rödhåriga också. Nu har Hitler bestämt att judar inte får jobba. Jag är inte ens tysk medborgare nu. Vi vet inte vad vi ska göra, jag har inte lämnat huset eller träffat någon annan än Hermann på två veckor. Det är bara jag, ensam med mina tankar.

Jag klarar inte en sekund till.

Hannah Becher

3 Juli 1934
Hej okända någon

Jag heter Hannah Becher och är tolv år. Mitt hår är brunt, jag har grönblå ögon och tunna ben och armar. Herrmann, min styvfar, säger att om jag fick mindre att äta skulle jag kunna ställa mig bakom en lyktstolpe och försvinna helt. Han säger också att vi bor långt upp i Tyskland, så lång upp som man kommer, nästan. I en stad som heter Emden. Här finns nästan allt, en hamn med massor av stora hus och gator som jag absolut inte får besöka ensam.

När jag var mindre trodde jag inte att en sådan här plats fanns. Min mamma och pappa, min riktiga föräldrar tog med mig hit från där jag föddes när jag bara var fem. Pappa skulle leta jobb så att vi kunde få pengar. De pengarna skulle ge oss ett stort fint hus med många fönster och en massa krusiduller, som stora fina hus har. När vi kom fram börade mamma hosta något förkräckligt. Vi knackade på en dörr och då öppnade Herrmann. Han lät oss fick sova på golvet, jag låg närmast elden och lyssnade när pappa gång på gång tackade honom för gästfriheten. Jag somnade till deras röser och när jag vaknade igen var mamma och pappa borta.

Jag trodde att de hade lämnat mig, och började gråta som en liten lipsill. Men då kom Herrmann ner för trappan och såg mig. Han föklarade allt. Det hade kommit en man och erbjudit dem att åka på en expedition till en plats på andra sidan av världen. Där finns det så mycket skatter att man inte kan bära dem ens om man har med sig en häst och sin största ryggsäck. Mamma och pappa bönade och bad om att jag skulle få följa med, men inga barn fick följa med. De behövde ge sig av genast och jag sov så fridfullt att mamma inte ville väcka mig. Men hon lämnade Herrmann alla sina pengar till och ett paket till mig. När Herrmann gav mig paketet frågade jag vad det var, men han svarade att han inte hade tittat efter. Inuti låg ett halsband och en lapp där det stod: Jag är ledsen att vi inte han säga hejdå, men vi kommer att ses igen en dag. Glöm inte var du kommer ifrån. Jag älskar dig, min ängel.

Jag förstår inte det där i mitten, glöm inte var du kommer ifrån, men min mamma har lovat vi ska träffas igen, så jag är inte orolig. Varje torsdag, när fiskebåtarna kommer tillbaka för att lämna av fångsten går jag ner till hamnen för att höra om det pratas om ett skepp från ett främmande land, fullt med guld. Jag kan riktigt se hur mina föräldrar står i fören och sträcker sig för att få en skymt mig där jag står och väntar på kajen. När de gör det kommer vi att kunna bo i ett hus med en massa krusiduller, som stora fina hus har.