Hildegard Walfogel

 

Jag har aldrig varit särskilt märkvärdig och aldrig riktigt gjort något för att verka vara det heller. Därför känner jag mig plötsligt lite fånig när jag står här på stationen. Min klädsel är någon sorts ointressant blandning av nytt och gammalt, uppklätt och vardag. Den nya bruna obekväma kappan känns hård emot kroppen även fast jag varit noga med att välja den mjukaste vita blusen undertill. Under den långa kjolen som mamma tvingat på mig för att se mer ut som en dam så värmer ett par stickade långkalsonger som hon inte hade någon aning om att jag tog på mig. Vädret är något oförutsägbart så förutom min favorit halsduk och min vanliga runda hatt med den breda rosetten så har jag även fått med mig mammas finaste skinn handskar.
Mitt namn är Hildergard Waldfogel och jag är 19 år. Jag har aldrig varit särskilt märkvärdig men plötsligt så verkar det som lilla vardagliga jag ska få vara med om något riktigt spännande. Lilla fräkniga brunhåriga Hildegard med sina envisa tjock runda glasögon och de där tjocka flätorna som jag haft så länge jag kan minnas står plötsligt på en tågstation. Plötsligt så står jag här med de bekanta fast nu mera putsade högklackade knytkängorna och den slitna gamla resväskan som jag så länge har fått se stå i pappas garderob. Förutom den nya kappan så är det någonting med mig som är så annorlunda fast ändå så naturligt. Det är den tunga väskan som nu hänger över min högra axel. Den stora hårda tunga kamera väskan. Morbrors kamera. Det som varit min största och kanske min enda dröm som barn. Att en dag få hålla i en sån där fantastisk apparat som kan få ett enda ögonblick att vara för evigt. Det var bra tur att morbror valde att testamentera den där kameran till mig, annars hade jag kanske suttit kvar i mammas kök idag. För det enda jag gjort sen morbrors plötsliga bortgång är att springa runt gården och fotografera vilket höll på att driva mor till vansinne.
Min mamma var ganska lugn när jag berättade vad jag tänkte göra men när det gäller resten av min familj… Min far och mina två systrar de tog de det hela ganska hårt. Pappa blev helt galen ”En fin ung dam som du, med den utbildningen som vi har gett dig! En fotograf i Berlin?!” Ja, det är precis som du tror. Jag ska lämna tysklands landsbyggd för att göra en resa till Berlin på obestämd tid. Jag ska resa tillsammans med folk jag inte ens känner. Lilla Hildegrad i Berlin! Kan ni tänka er något så spännande? Ja, lilla Hildegard, lilla vardagliga, tråkiga Hildergard står nu på perrongen och väntar på just det tåget. Tåget som ska föra mig till Berlin.

Annonser