Lögnaktiga judar och nazister

9 Januari 1936

Kära okända någon

Jag har varit så naiv. Hur kunde jag vara så lättlurad? Halva mitt liv har jag hållt fast i en dröm, en barnslig, dum, korkad dröm. Att mina föräldrar är ärofulla upptäcksresande som faktiskt bryr sig om mig. Men de är bara fega luffare, tjuvar som inte ville ta hand om sitt jobbiga barn. Varje torsdag i tio år har jag gått ner till hamnen och väntat på dem, men de har inte ens brytt sig om mig. De har säkert redan glömt bort mig. Nu sitter de säkert och super bort vartenda öre de tjänat som de ibland gjorde när vi hade pengar över.

Jag ser allt så klart nu. Mina föräldrar var inga hjältar, de var fattiga judar som inte kunde behålla det enklaste jobb. Det var därför vi flyttade hela tiden och det är därför Hermann hittade på den där lögnen om expeditionen.

Allting är deras fel, jag hade det bra när jag trodde att de var goda, men sanningen är alltid bättre. Om jag inte hade fått veta det skulle jag ha förts iväg av nazisterna. Jag visste ens om vad de gjorde. Där låg jag hemma, sängliggandes sedan en vecka tack vare en förkylning. Hermann trodde inte att jag skulle, och han kunde inte stå ut med att skulle dö utan att veta sanningen. Han berättade om kvällen de lämnat mig, hur de sagt att de inte skulle kunna ta hand om mig och lämnade mig hos honom. Men jag blir inte lurad igen när han säger att mina föräldrar brydde sig om mig och gjorde vad de trodde var bäst för mig.

När jag frågade ifall det hade något att göra med att de var judar rycke Hermann till och blev helt stel i kroppen. Tillsut fick han fram “Är du en jude?” Innan trodde inte jag att det var något fel med det. Vissa blev kallade saker i skolan för att de var judar, men det blev rödhåriga också. Nu har Hitler bestämt att judar inte får jobba. Jag är inte ens tysk medborgare nu. Vi vet inte vad vi ska göra, jag har inte lämnat huset eller träffat någon annan än Hermann på två veckor. Det är bara jag, ensam med mina tankar.

Jag klarar inte en sekund till.

Ratibor Dzhioyev

Mitt namn är Ratibor Dzhioyev och jag är 28 år gammal. Jag bor i utkanten av Volgograd i Sovjetunionen och är jordburkare som de flesta här i landet. Det är inte mycket man tjänar som jordbrukare men nåja, jag har ju inga krav på hur det ska vara. Bara jag håller mig vid liv så räcker det för mig. Men det var ju inte som förr. När jag växte upp fanns det gott om pengar i min familj, Åtminstone så att man kunde nöja sig. Men nu är Far död och Mor hopplöst försvunnen. Far dog i inbördeskrigetkriget. Han sred på fel sida, den vita, och mor försvann redan under revolutionen.  Jag fick försöka överleva på gatorna innan jag fick jobb på kolchosen.

Jag jobbar nästan hela tiden förutom när jag äter och sover. Det är inte mycket fritid man har som jordbrukare. När jag var ung så ville jag bli general i militären eftersom jag såg upp till min far som var med i armén.  Men under tiden då jag bodde på gatan så försvann den drömmen ut ur mina tankar. Jag tänkte att jag skulle ta det första jag fick och inte leta runt efter yrken. Jag skulle ju kunna gå med i röda armen men då skulle jag behöva kämpa så länge för att kunna nå någon högre tjänstegrad men det skulle inte vara värt mödan.

Jag är trött på livet. Jag har inte fått uppleva något stort. Jag behöver action och annat att göra än att hålla på med jordbruket. Sitter bara här och längtar på att något stort ska hända.

Klaus Doldinger

Jag heter Klaus och Jag är 24 år. jag har kort brunt hår mörk gröna ögon 1.69 lång, Jag väger 55 kilo. Jag är bosatt i  München men jag kommer ifrån Österrike där mina föräldrar bor.

Jag flyttade därifrån när jag var 14 år. Jag flyttade för att min familj hade lite pengar och vi hade knappast råd med mat och husrum. Då beslutade jag och mina föräldrar att jag skulle flytta. Vi trodde att jag skulle ha större chans att klara mig och skaffa bättre levnadsvilkor i ett annat land. När jag kom till munchen så kände jag mig väldigt ensam och bortkommen. Eftersom att jag bara var 14 år,och jag var inte särskilgt lång så tog ingen mig riktigt på allvar.

När jag frågade människor om hjälp, fick jag svar som om jag var en liten pojke. Jag försökte skaffa jobb, pengar och bostad. Men när jag under flera månaders tid åkt runt i staden till olika turistbyråer så fick jag ett erbjudande att jobba som gruvarbetare. Eftersom att jag då var knappt 15 år och inte myndig, fick jag egentligen inte ta emot jobbet. Jag hade inte så mycket att väja mellan, så jag tog jobbet.

På väg bort

Vinden rycker envist i min hatt, som jag lika envist nålat fast ordentligt, och tar med sig en lukt av tång och havsvatten. Jag tar tag hårdare i relingen och lutar mig framåt för att kunna se det sista av det som var mitt hem långsamt försvinna vid horisonten. Jag kan inte se mer än en liten svart fläck precis där havet möter himlen, tänk att den svarta fläcken varit mitt hem i hela mitt femtonåriga liv.

Nu är jag på väg bort, bort till en plats som jag bara hört far och farbror berätta om; London. Det känns så avlägset, staden som jag alltid har velat se, platsen där min far växte upp. Det är en skräckblandad förtjusning som jag inte blir riktigt klok på. Borde jag inte bara vara glad att äntligen få uppfylla min dröm? Jag har ju alltid drömt om att bli journalist, och nu ska jag bli det – i London dessutom!

Jag har hört att farbrors hus är fantastiskt stort. Jag kommer till och med få ha ett eget rum! Jag har hört att mina två kusiner är otroligt fina små barn och att deras mor, faster Mary ska också vara mycket trevlig.

Engelska pratar jag nästan flytande, det har far sett till. Han har alltid tyckt att Astrid och jag ska kunna vårt ”andra modersmål” som han kallade det. Så jag kommer kunna kommunicera med alla nästan lika lätt som om jag var mitt i Stockholm. Ändå står jag här, mer nervös än någonsin, och undrar varför jag över huvud taget gav mig in på det här.

Det enklaste svaret på frågan är att jag kommer få den bästa journalistutbildningen jag kan tänka mig. Jag kommer att studera i London, och få hjälpa farbror på kontoret när jag inte är i skolan. Vilken tidning skulle inte anställa någon som utbildat sig i London och fått privatlektioner av ett proffs?

Men det är inte allt.

Jag minns det som igår, sommaren innan jag skulle börja fjärde klass. Jag skulle cykla till Svens far och hämta ett par skor som far lämnat in på lagning. När jag klev in i den lilla stugan som luktade starkt av skokräm och en massa annat konstigt möttes jag av nyheten – Sven och hans familj skulle till London, och de skulle inte komma tillbaka.

Den dagen förstörde hela min sommar. Jag fick ingen adress, ingenting. Jag skulle tvingas glömma min bästa vän. Men det har jag aldrig gjort. Trots att jag vet, med hela mitt förstånd att jag aldrig kommer få träffa honom igen känns det återigen som om jag far fram över den dammiga grusvägen på min cykel, sommaren innan jag ska börja fjärde klass, på väg till skomakaren för att hämta fars skor, på väg till min bästa vän.

Men jag ska börja ett nytt liv nu, jag står vi startlinjen och bara väntar på startskottet, vart mållinjen är vet jag inte än.

3 september 1938

Anders Nordquist

Jag är en svensk soldat som har i uppdrag att försvara den svenska gränsen. Jag tillhör en skyttepluton om 40 man som är utplacerad vid den norska gränsen i syfte att spana efter tyskar. Jag har precis meddelat min familj att jag är i välbehåll men också att jag har fått tag i en permission med tågresa tillbaks till Göteborg för fem dagars besök för att sedan ta mig tillbaks till basen för ytterligare, ”obegränsat” uppdrag i plutonen. Det var länge sedan jag träffat min vackra Elizabeth och mina kära barn Sune, Hilda och Erik. Senaste gången vi träffades var vid min senaste permission dvs. tre månader sen.

Det få som sker här är långt ifrån dramatiskt. Några få tyska span flygplan har tagit sig några kilometer in över gränsen men sedan vändigt in mot Norge igen. Detta är självklart något vi bearbetar. Vi har t.ex. byggt upp luftvärnskanoner i trä för att få tyskarna att tro att vi har ett stort artilleri. Men över gränsen passerar inte bara tyska flygplan. Vi har även fått ta emot norska motståndsmän och judiska flyktingar som vi sedan sänt till olika läger längre ner i landet.

Vi har olika skift som i stor del handlar om att stå post, att övervaka gränsen och spana efter tyskar. Den tiden vi inte övervakar gränsen gäller det att samla kraft för nästa skift. Men eftersom att tyskarna alltid står som ett hot på andra sidan gränsen måste vi alltid vara förberedda. Och för att uppnå det utsätts vi dagligen för övningar. Vi måste också sköta om vapen och se till så allt fungerar.

Jag hoppas att kriget snart är över så vi kan återgå till våra vanliga liv…

Julié Gardot

Jag heter Julié.

Jag har rödbrunt hår som liksom svänger lite när jag studsar fram. Mina ögon brukar beskrivas som rådjursstora trots att jag är fullt mänsklig. Jag bor på en kullerstensgata som är omöjlig att cykla på. Mina lärare klagar på att jag pratar mycket, fort och ibland lite sluddrigt. Jag är 13 år och bor med mamma i en liten lägenhet i Paris. Min far lämnade min mamma när hon väntade mig. Så det är hon och jag, och ärligt talat så är hon den enda jag behöver i livet. Hon är min hjälte och förebild. Min fina mamma med likadana ögon som jag och med det tjockaste finaste hår jag någonsin sett. Hon är så himla vacker.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga för att ni ska lära känna mig bättre. Jag är en ganska enkel person, jag gillar kakor och brukar sno från mammas konditori så fort hon inte ser. Och om hon nån gång kommer på mig så  brukar hon bara skratta sitt ljusa skratt och ta med mig in till köket och säga åt mig att baka egna. Åh som jag älskar vårt kök och att baka. Det är som lite gammaldags med färgglatt kök och det luktar alltid nybakat.

Min bästa kompis heter Amelie, vi spenderar nästan hela vår vakna tid tillsammas. Vi bor grannar och har känt varandra ända sen dregglet rann ur våra mungipor. Hon är en fena på att spela piano och har flera gånger försökt lära mig, men utan resultat. Jag brukar sjunga när hon spelar istället. Till utseendet är vi helt olika. Jag är lång och smal med brunt tjockt hår och  hon är liten (man kan knappt tro att hon är ett år äldre än mig) med runda kinder och ett ständigt leende på läpparna. Hon har så ljust hår att man ibland bländas och hon är så vacker och jag är så avundsjuk.

Hideo Matsumoto

Mitt namn är Matsumoto Hideo.

Jag tror att det skulle vara Hideo Matsumoto i Europa, USA och resten av västlandet.
Jag är inte en person som det kommer att skrivas om eller som det har skrivits om, nej. Jag lever ett tyst liv i Nagasaki, Japan och jag har inga planer på att ändra det. Jag har ingen dröm om att förändra världen eller att utforska den. Jag har inte heller någon begäran att få mig själv ihågkommen.

Jag är en medelmåtta och hur jag än försöker så kommer det inte att förändras. Jag är inte ett otroligt ljushuvud med en otrolig talang för mattematik eller potential att bli någon stor politiker. Det enda jag vill är att få leva mitt liv i tystnad.

Det är väldigt tur att min far troligen kommer att låta mig få göra det. Han har inte så stort intresse för vad som kommer att hända med mig i framtiden. Han har lagt det ansvaret på min brors axlar. Det är han som behöver lyckas för det är han som kommer att leda familjen. Om Satoshi av någon anledning skulle vara inkapabel att göra det (vilket inte är troligt) så skulle det vara min andra bror, Akira som skulle ta över i hans ställe.

Min far förväntar sig inte någonting av mig. Inte efter det som jag har åstakommit i mitt hittils 16 åriga liv. Det vill säga, ingenting. Jag är verkligen lyckat låttad eller hur? Jag lever i Satoshis och Akiras skuggor och det är min far helt okej med. Det spelar inte längre någon roll för honom om jag lyckas eller inte. Han har ju mina bröder att förlita sig på. Om jag förblir osynlig blir min far glad och om jag gör det utan att ta skam till familjen, då skulle han vara helt okej med att jag försvann helt och hållet.

Jag är inte den bästa eleven i min skola som Akira var. Jag är inte heller tredje bästa i landet som Satoshi var. Jag lever ständigt i tystnad och så länge ingen lägger märke till mig så är jag nöjd med att stå i skuggan av samhället.

Jag lever mitt liv ifred och jag tänker inte låta någon ändra på det.

Tills vi hörs igen,
Hideo.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg