Adeline Lindemann

9 april 1940

Jag sitter på golvet med armarna lindade runt benen och ansiktet nedböjt mot knäna. Försöker tänka på allt, vad som helst som inte är du.

Jag kämpar för att inte släppa taget, men jag är inte tillräckligt stark för att hålla kvar. Genom tårarna ser jag konturerna av ditt ansikte, dina lysande gyllene ögon. Tusen minnen sjunker in, sakta, för tunga för mig att bära. Tomheten jagar mig, och jag orkar inte springa längre. Vill bara att du ska komma tillbaka, att allt ska vara som förut. Att du ska sjunga mig till sömns så som du gjort varje kväll i mitt sexåriga liv. Varje kväll, så länge jag kan minnas.

Jag blundar och en snara av saknad dras runt min hals, får mig att kippa efter andan. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva tänka de här tankarna, trodde aldrig att jag skulle behöva säga farväl.

Allt som hände, allt som ägde rum långt, långt borta, i en värld som inte fanns. Jag trodde aldrig att det skulle nå oss. Trodde aldrig att monstret skulle sträcka ut sin arm, sluta sina klor runt dig och slita din hand ur min. Ta dig härifrån, så långt hemifrån. Som ett ljus brann du ut och försvann.

Jag har inte bara förlorat dig. Jag har förlorat en del av mig själv.

Jag hör steg i trappan. Hör på ljudet av fotstegen att det är min syster, men stegen låter inte som de brukar göra. Hon tar varje steg långsamt, osäkert, som om hon är rädd för vad som ska hända när hon sätter ner fötterna. När hon öppnar dörren tittar jag upp. Hennes bruna lockar glänser i Londons solljus som flödar in genom fönstret. För en sekund känns det tryggt, allt känns som vanligt. Sedan ser jag tårarna som glittrar på hennes kinder.

Sofie går långsamt fram till mig utan att säga ett ord. Hennes steg så lätta att golvet inte ger ifrån sig ett ljud. Tyst sjunker hon ner på golvet bredvid mig, lägger sin darrande hand på min. Jag möter hennes blick. Hennes ögon är fylld av samma fruktan, samma saknad, som jag håller fängslad inom mig.

Sofies hand kramar min, hårt. Jag kramar den tillbaka, hårdare. Jag blinkar bort tårarna och lyfter blicken, ser på min syster. Hon är för ung för att leva såhär. I en värld full av smärta och saknad. Jag ska öppna hennes ögon. Jag lovar att jag ska visa henne hur vackert livet är.

Jag sveper mina armar runt Sofie, andas in hennes oro och rädsla. Omvandlar med varje andetag allt inre tumult till lugn.

Bakom ögonlocken ser jag pappas ansikte. Jag tror att monstret behöver honom mer än vad jag gör. Kanske kan jag betyda något trots allt. Här. ”Jag lovar” viskar jag tyst. ”Den här gången ska jag göra dig stolt”.

Annonser