Esther Brauns

Jag lever under andra världskriget.
Jag är jude.

När jag var 10 år gammal kom det män till vårat hus. Jag hade anat att något skulle hända snart. Hela familjen hade hållit sig hemma i veckor. Mamma och pappa sa åt mig att om det kom främmande människor till vårat hus med ett visst märke på jackorna skulle jag springa. Det snabbaste jag kunde. Mamma ritade upp märket männen skulle ha och skrev även adress. När männen kom gjorde jag som jag skulle. Men jag trodde självklart att mamma och pappa skulle komma till mig. Till samma adress som de hade skrivit upp. Det gjorde de inte.

Tant Liesel berättade för mig att pappa hade kontaktat henne några veckor tidigare. Sagt åt henne att jag skulle komma. Sagt åt henne att hon måste ta hand om mig. Se till att jag överlever.

Mamma och pappa är nu döda. Eller jag tror det i alla fall. Tant Liesel har försökt förklara för mig vad det är som händer i Tyskland. Vad jag har förstått hittills är att jag är fel sorts människa. Jag och annat folk av min sort har gjort något som gör att en ond man vill döda oss. Jag vet däremot inte vad det är vi har gjort och det vet inte Tant Liesel heller. En kväll frågade jag Tant Liesel varför hon ville ta hand om mig, även fast jag var av fel sort. Hon svarade något om att hon tyckte alla var lika mycket värda och att mina föräldrar var bra människor. Jag förstod inte hur hon kunde tycka att jag var en bra människa om alla andra verkade tycka tvärtom.

Det finns inte så mycket att göra hemma hos Tant Liesel. Jag bor i källaren och får bara gå upp på övervåningen ibland. Jag tycker om att läsa och att sjunga. Ibland gör jag egna låtar om mitt liv som jag sedan bruka spela upp för Tant Liesel. Hon börjar gråta varenda gång och jag börjar undra om jag verkligen sjunger så dåligt.

Det bästa med att bo hemma hos Tant Liesel är att hon har en son som heter Tom och är jämngammal med mig. Vi brukar leka. Men ibland måste Tom gå ut och då blir jag helt ensam i källaren. Ibland går Tant Liesels man ner till källaren och håller mig sällskap. Han är väldigt rolig och snäll. Men jag får känslan av att han är lite orolig hela tiden. Att han tror att de kommer upptäcka mig. Jag är nämligen ganska säker på att gömma en jude inte är det mest lagliga man kan göra.

Men än så länge lever jag.
Jag heter Esther Brauns.
Och jag ska överleva andra världskriget.