Anna Watson

Den varma sommarsolen lyste upp ängen och förvandlade alla små vattendroppar på grässtråna till glittrande kristaller. Efter regn kommer solsken brukar man säga, och så var det även idag. Anna stannade och betraktade den underbara världen hon fått att leva i. De långa grässtråna gungade i vinden tillsammans med de vackra lila blommorna som Anna inte kunde namnet på, de var hennes favoritblommor, hasselbusken som bredde ut sina blad över himlen som nu var underbart blå och bildade ett tak mellan … och molnen som nu var små, vita och fluffiga, precis som bomull, brukade hon tänka. ”Du har den!” sa hennes lillasyster och knuffade till henne. Anna slets från sin dröm och tittade på Astrid, som tittade med stora, oförstående ögon tillbaka, ”Nu är det din tur att jaga mig!” sa hon, Anna log, ”Men spring då!”. Astrid skrattade förtjust och sprang så fort hennes fyraåriga små ben orkade, ”Ett, två, tre, nu kommer jag!” ropade Anna och skrattade hon också.

Annas blonda lockar hoppade upp och ner i takt med att hon sprang, hennes blåa ögon lös av lycka när en svalkande sommarvind tog tag i hennes blommiga klänning och nästan fick henne att trilla omkull. Det är nog sant att det här är solen och vindarnas ö, tänkte hon när hon återfått balansen och fortsatte att jaga efter sin syster.

När de kom ut på grusvägen kunde de skymta gården de bodde på mellan träden och snart kunde de se mor stå och hänga tvätt mellan två stora äppelträd. Anna slängde sig ner på gräsmattan och skrattade mellan flämtningarna. Hon tittade upp och plötsligt kändes som om en sten landat i magen på henne, det var inte hennes vanliga kläder som mamma hängde upp, det var kläder hon skulle ha i skolan, skolkläder. Sommaren skulle förr eller senare ta slut, och hon skulle tillbaka till skolan.

Visst skulle det bli roligt att träffa klasskamraterna igen. Men hon hade hört att fjärde klass var jättesvår, det hade Sven sagt. Tänk om hon fick för låga betyg för att få fortsätta gå i skolan, då skulle hon aldrig få bli journalist som hon så gärna ville. Hon visste inte riktigt vad en journalist var men hennes farbror som var journalist brukade komma till Öland vid jul, påsk och andra högtider. Senaste gången han hade hälsat på var vid midsommar, då hade han berättat en massa jättespännande historier om hur han rest omkring i Sverige, Norge och en massa andra länder som Anna inte kom ihåg namnet på och skrivit om en massa spännande händelser i världen.

Anna kom ihåg ett av sin farbrors besök extra tydligt, hon visste inte riktigt varför, egentligen hade han inte ens pratat om något som Anna tyckte var intressant. Det var förra året han kommit dit i mitten av hösten, han sa att han bara ville hälsa på, men av någon konstig anledning kommer han alltid och hälsar på vid den tiden mor brukar baka äppelkaka, Anna skyllde inte på honom, för mors äppelkaka var sagolik. När de suttit och ätit den himmelskt goda äppelkakan och druckit saft hade han satt armbågarna på bordskanten och lutat sig framåt, precis som han brukade göra när han skulle berätta något spännande. Anna hade suttit som på nålar i väntan på att han skulle börja.

Men den spännande berättelsen kom aldrig. Istället sa han att Tyskland fått en ny rikskansler, vad nu det var för något, och detta var tydligen något som många tyckte var ett väldigt intressant samtalsämne. Farbror hade också pratat om några nationalsocialister, men sen hade Anna slutat lyssna, för hon tyckte minsann att det inte alls var intressant att veta något om Tyskland alls, och hon var trött på alla konstiga ord som hon inte förstod. Istället hade hon tittat ut genom köksfönstret för att beundra paradiset som varit hennes hem under hela sitt tioåriga liv, precis som hon gjort idag. Men då hade paradiset varit klätt i en gnistrande vit dräkt som fick hennes värld att se ut som socker, och hon hade inte blivit avbruten av sin oro för att börja skolan igen.

När allt kom omkring så kanske det skulle bli så hemsk som hon trodde att börja skolan igen. Sven kanske bara hade skojat med henne, han tyckte om att göra det. Och om det ändå gick dåligt för henne i skolan så kunde hon ju fråga honom om hjälp. För han hade faktiskt gått ut fjärde klass för två år sedan med högsta betyg i alla ämnen.

Så kom hon plötsligt ihåg, hon hade ju lovat far att hon skulle cykla in till Byxelkrok och hämta skorna han lämnat in för lagning hos Svens far. Hon reste sig upp och sprang och hämtade sin cykel. Hon kunde ju alltid fråga Sven om han hade menat allvar med det han sagt om skolan medan hon ändå var där.

Hon satte sig på cykeln och började trampa, solen värmde hennes bara armar och vinden rufsade om hennes hår. Sommaren är inte slut än, tänkte hon när hon ökade farten och for fram allt snabbare över den dammiga grusvägen.

26 juli, 1933

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: