Hannah Becher

3 Juli 1934

Hej okända någon

Jag heter Hannah Becher och är tolv år. Mitt hår är brunt, jag har grönblå ögon och tunna ben och armar. Herrmann, min styvfar, säger att om jag fick mindre att äta skulle jag kunna ställa mig bakom en lyktstolpe och försvinna helt. Han säger också att vi bor långt upp i Tyskland, så lång upp som man kommer, nästan. I en stad som heter Emden. Här finns nästan allt, en hamn med massor av stora hus och gator som jag absolut inte får besöka ensam.

När jag var mindre trodde jag inte att en sådan här plats fanns. Min mamma och pappa, min riktiga föräldrar tog med mig hit från där jag föddes när jag bara var fem. Pappa skulle leta jobb så att vi kunde få pengar. De pengarna skulle ge oss ett stort fint hus med många fönster och en massa krusiduller, som stora fina hus har. När vi kom fram börade mamma hosta något förkräckligt. Vi knackade på en dörr och då öppnade Herrmann. Han lät oss fick sova på golvet, jag låg närmast elden och lyssnade när pappa gång på gång tackade honom för gästfriheten. Jag somnade till deras röser och när jag vaknade igen var mamma och pappa borta.

Jag trodde att de hade lämnat mig, och började gråta som en liten lipsill. Men då kom Herrmann ner för trappan och såg mig. Han föklarade allt. Det hade kommit en man och erbjudit dem att åka på en expedition till en plats på andra sidan av världen. Där finns det så mycket skatter att man inte kan bära dem ens om man har med sig en häst och sin största ryggsäck. Mamma och pappa bönade och bad om att jag skulle få följa med, men inga barn fick följa med. De behövde ge sig av genast och jag sov så fridfullt att mamma inte ville väcka mig. Men hon lämnade Herrmann alla sina pengar till och ett paket till mig. När Herrmann gav mig paketet frågade jag vad det var, men han svarade att han inte hade tittat efter. Inuti låg ett halsband och en lapp där det stod: Jag är ledsen att vi inte han säga hejdå, men vi kommer att ses igen en dag. Glöm inte var du kommer ifrån. Jag älskar dig, min ängel.

Jag förstår inte det där i mitten, glöm inte var du kommer ifrån, men min mamma har lovat vi ska träffas igen, så jag är inte orolig. Varje torsdag, när fiskebåtarna kommer tillbaka för att lämna av fångsten går jag ner till hamnen för att höra om det pratas om ett skepp från ett främmande land, fullt med guld. Jag kan riktigt se hur mina föräldrar står i fören och sträcker sig för att få en skymt mig där jag står och väntar på kajen. När de gör det kommer vi att kunna bo i ett hus med en massa krusiduller, som stora fina hus har.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: