Liesel Schöder

13 Juli 1939

Liesel Schröder.

Det är jag det. Jag är 36 år gammal och jag bor i Hamburg med min man och min son Tom. Vi har bott här sedan sommaren 1931 det året som Tom föddes, så i år är det vårt åttonde år vi bor här. Jag hade en ganska tråkig uppväxt, eller inte direkt tråkig, men det hände inte något speciellt spännande när jag växte upp i alla fall. Ett vanligt liv skulle man nog kunna säga.

Jag bodde med min familj som bestod av min mor, min far och mina tre syskon. Vi bodde ganska trångt i en väldigt liten villa i Wismar, en liten stad som ligger cirka 10 mil från Hamburg. Jag kom till Hamburg för att min mans ensamstående far bodde här, så när han dog så ärvde min man huset. Annars hade vi aldrig haft råd att bo någon annan stans än hemma hos mina föräldrar. Nu kan man fråga sig varför inte min man bodde med sin far, och det ska jag tala om.

Det beror på det som händer i Tyskland just nu. Alla ska tydligen gå med i Nazist Partiet, för att visa sitt stöd till Hitler. Själv har jag inte skickat in någon ansökan, eftersom jag kommer från en förståndig familj. Ingen i min familj är medlem i Nazist Partiet. Vi är emot Nazismen, men det kan vi inte visa. Då skulle vi antagligen bli avrättade. Så vi gör bara så att vi inte stöder Nazisterna men vi gör inte heller motstånd mot dem.

Annorlunda var det med min mans far. Han var med i Nazist Partiet och satsade på att bli ledare där. En riktig nazist. Så när min man vägrade gå med i Nazist Partiet så slängde hans far ut honom. Han hade ingenstans att bo så han flyttade in hos min familj. Det blev ännu trängre när vi då blev 7 stycken istället för 6 i familjen Schröder.

Fast vi är faktiskt inte bara tre personer i huset. Eller det är inte alla som räknar judar som människor, men jag gör. Så fyra människor är vi som lever under samma tak. Tills för ett år sedan var vi bara tre, men sen kom en liten flicka och knackade på dörren. Vi hade i för sig väntat henne, men jag blev ändå chockad när hon stod där. Hon hade precis Georges ögon, ett par ögon som jag aldrig skulle glömma. George och jag var bästa vänner från 3 års ålder till när vi båda var 19 och han flyttade ifrån Wismar till Lübeck, vi höll kontakten och även om gled ifrån varandra så såg jag honom alltid som min bästa vän. Jag sa att jag kunde göra allt för honom, vilket jag sedan fick leva upp till när han ringde och bad att jag skulle ta hand om hans dotter. George var jude, och blev förd till koncentrationsläger. Hans dotter Esther flydde, hem till oss. Nu bor hon i vår källare. Jag vet inte vad som hänt med George, men chansen att han fortfarande lever är väldigt liten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: