Sarah Harris

Vem är jag? Jag är den lilla flickan som brukade springa runt kvarteret i St. Cloud med blonda flätor och blommiga klänningar. Jag är flickan som alltid sträckte handen högst upp i luften och självsäkert svarade när läraren ställde en fråga. Jag är flickan som skötte sina sysslor och gjorde det hon skulle. Jag är flickan som aldrig sågs utan en bok i väskan eller i handen. Jag är kvinnan som följer sina drömmar.

De gröna ängarna och de grönskande skogarna i Minnesota har alltid varit mitt hem. Som liten så älskade jag att sitta ute i trädgården och läsa en bok. Mor fick ofta ropa; ”Sarah! Sarah nu måste du komma in!” flera gånger innan jag kunde förmå mig att dra mig ut ur böckernas hänförande värld. Min kärlek till läsning fick sig dock en törn när jag bestämde mig för att utbilda mig till sjuksköterska Att läsa om kroppens anatomi var inte alls lika fascinerande som att läsa om olika hjältedåd, tragedier och romanser. Men jag har alltid velat arbeta inom vården, så även om det kändes tungt vissa dagar så visste jag att det bara var att ta sig igenom sida efter sida. Och nu, vid 22 års ålder, så är jag nyutexaminerad sjuksköterska.

Jag har alltid haft mitt liv planerat. Betygen från High School var över förväntan, jag kom in på St. Cloud State University, jag fick mitt drömjobb och nu så ska livet bara flyta på. Allt har såklart inte alltid varit perfekt, men då brukade min tre år äldre bror John alltid påminna mig om att ”when life gives you lemons, make lemonade”. Han är sådan, positiv hur illa allt än verkar. Mor brukar säga att så fort man ser det ljusbruna, rufsiga håret, de blåa ögonen eller de rosiga kinderna så kan man inte göra annat än att le. Jag saknar honom. Han befinner sig på någon förbaskad militärbas på Hawaii.

Enligt mig så var det riktigt dumt av John att välja att arbeta som militär. Mor klarar inte av att förlora en person till. Det var något som kallas cancer som tog far ifrån oss och under de senaste sju åren så har hon inte varit sig lik. Det blonda håret har blivit allt mer grått och påsarna under ögonen allt större. Under min barndom så var mor alltid en mycket öppenhjärtig, ärlig och hjälpsam person men efter fars död så var det som om hon stängde in sig i sig själv. Hon lät ingen komma in, inte ens sin egen familj. Särskilt inte John, han är alldeles för lik far. Sjukdomen påverkade såklart även mig. När jag såg mig i spegeln så var det som om en främmande människa tittade tillbaka på mig. Glimten i de blåa ögonen var som bortblåst, den redan magra kroppen blev ännu smalare och den tidigare stolta hållningen var nu ihopkrupen som på en människa som försöker undvika att bli sedd.

Det går inte en dag då jag inte tänker på far, men jag är stark. Jag tog mig igenom sorgen, mycket med hjälp av John, och nu är jag en starkare människa än vad jag var innan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: